Så äntligen är den här. Hondas nya skapelse. Gillar man smäckra hojar med lång hjulbas så är detta just en sådan hoj.
Jag besökta Stockholms MC varuhus i lördag. I DN hade jag läst att man kunde få en smygtitt på nya Hondan. Sagt och gjort. Tog bilen in och släntrade in i butiken. Men… hade dom inte ställt upp hojen?.. jag letade överallt. Men jag letade efter en blå hoj. Efter ett andra varv i lokalen så ser jag Hondan. En 2010 Honda Fury Chopper. Denna modell är svart.
Framdäck -
Detaljerna ser bra ut. Snygga pipor. Bäst är nog framgaffeln och framdäcket. En annan sak som jag gillar är deras sätt att ”smyga in” kardanen i svingen. Startnyckeln i expansionskärlet är ytterligare ett bevis på att de som tagit fram denna modell har tänkt till.
… man vet inte varför. 1968 serverades det, i skolorna i Österhaninge, ( Haningbladet nr 2 årgång 15) torsdag den 25 januari; Formvurst med spenat. Fredag 26; Kålpudding med lingon. Lördag 27; Fruktkräm med ostsmörgås. Måndag 29; Blodpudding med lingon. Tisdag 30; Kyckling-Supreme med ris. Onsdag 31; Fläskkorv med rotmos. Så där håller det på. Dag efter dag med mat jag tycker om.
Pölsa med rödbetor
1968 gick jag i trean och fyran. På vårterminen 1968 gick jag i Vikingaskolan i Handen och trivdes med skolmaten. Tanterna i skolbespisningen var snälla och lassade upp så mycket mat man orkade äta. Kålpuding mmm. Fruktkräm mmm. Rök Sej med mos mmm. Jag gillade verkligen skolmaten. Till hösten var det dgs att flytta upp en klass till klass 4D i Beateberg i Skogås. Det var så mycket barn i samma ålderskull att man fick lov att bussas till en skola i en annan kommun. ( min bror gjorde likadant när han gick i fyran som måste ha varit 1965) Så i efterhand är det ju lite märkligt att just fjärdeklassarna skulle bussas runt..?
Men hur som helst hösten 1968 tog jag bussen till Beatebergsskolan i Skogås. Hela klassen flyttade. Mycket vart sagt och gjort på denna buss var dag. Men väl i skolan så upplevede jag att skolmaten inte var sig lik. Nu var det inte dagens höjdpunkt. Speciellt en mattant minns jag. Hon hade lagt upp på ens talrik. Inte så mycket man ville ha utan hur mycket hon tyckte man skulle äta. Sedan stod hon och bevakade att man inte slängde maten. Matlusten liksom försvann.
Nu skriver vi januari 2010 och jag gillar fortfarande Kålpudding, Fruktsoppa med ostsmörgås, Kalvsylta med rödbetor, Risotto med kethup, Kalops och rödbetor. Jag gillade det 1968 och jag äter det med glädje även idag.
… och 2010 blir äldre. För det är väl så att vi blir äldre? Nytt år nya föresatser men gamla löften spricker fortfarande. Idag är det nyårsafton och jag fryser. Det är -6,7 grader ute och +19,8 grader inne. Värmepumpen brummar ute. Det måste nog till en avisning. Man får gå ut och skrapa, slå bort lite is så går den bättre.
Vad ska ska man då lova att göra bättre eller annorlunda 2010? Att man borde orka mera. Ibland när jag sitter på tåget till jobbet känns det tungt att lyfta tidningen. Man borde orka mera. Nu när vintern är över oss och man måste skotta snö blir jag helt matt. Man borde orka mera. Jobbet har bytt adress till Industrigatan 2 och jag har fått en lite längre resväg. Carlberg är den station som jag numera stannar vid. Vissa dagar tar jag trappan upp till S:t Eriksgatan – och jag hämtar inte andan förrän bron är nästan slut. Man borde orka mera. Vad är en blog om ingen skriver nåt i den. Man borde skriva mera.
Nu måste jag se till småfåglar och trastar får lite mat. Jag får offra skinkan. De små gillar svålen bättre än jag och de behöver energin den ger.
Läser DN, vänner ni som har DN – sidan 14-15 i Kulturen. Detta uppslag med Johnny Depp, super! – En papperstidning är en papperstidning – denna överblick, foton som beskriver rollkaraktärer upptill, nedtill faktaremsan med kopplingar till andra som ”hjälpt” till i hans karriär. Å så i mitten – helbild på Johnny och en stor artikel. Toppen. KAn bara instämma i det som Maria Schottenius på sidan 4 säger – ”När papperstidningen griper in” – ang Politikens publicering av den danske sodaldatens bok.
Så var det dags igen. Dags för fula bilder i våra dagstidningar.
Men varför blir det så fult när tryckerierna kan trycka så snyggt?
1, Bilden är för dålig från början. Håller egentligen inte för kommersiell publicering.
2, Bildbehandlingen är inte professionell. Det är viktig yrkeskunskap att göra bra bilder. Många har inte den kunskapen.
3, Bildbehandlingen är professionellt utfört men man tar inte hänsyn till att olika bilder kräver olika behandling.
4, Bildbehandlingen är professionell… men man tummar på vissa grundregler för att försöka rädda en, från början, lite för dålig bild.
1A – Var noga med att instruera fotografen. Skapa en bildpolicy. ”vi vill ha bilder som…” Välj bort bilder som inte håller. Håller inte bilden så ta inte in den i produktion.
2A – Lär er att göra bra bildbehandling – det finns bra kurser och mycket samlad erfarenhet.
3A – Var noga när ni bedömer bilder – det är viktigt att inte generalisera. Vad i bilden är viktigt?! Vad ska framhävas? Hur ska bilden beskäras? Vad i bilden behöver skärpas upp?
4A – Våga säga ifrån. ”Tyvärr herr fotograf” ” denna bild håller inte” ”man kan inte öka färgmängden så mycket” …
Orka
Det är jobbigt att jobba! – Jo det är sant. Det är jobbigt att göra bra bilder. Det är ännu jobbigare att göra det när man inte kan. Men vad blir då följden av denna okunskap/oork ( Nalle Puh ord). Jo resultatet blir att folk slutar titta på bilder i dagspress. Dagspress tappar i trovärdighet. ”gud vad fult” ”ser han verkligen ut så där?” -
Skärp er! – Och sluta att generellt skärpa hela bilder i Photoshop – lägg skärpa där det behövs! Mät bilderna med verktygen som finns att tillgå. Ta reda på vilka värden som hudtoner, svenska flaggan, falurödfärg, löfbergslila, skogsgrönt, solgult brukar ha och justera in bildena efter detta.
Igår såg jag ett program på ettan eller tvåan i TV. Ett prograam om en journalist som skulle undersöka sitt eget förhållande till skönhetsoperationer. Hon tyckte, i ett inledande skede, att ”jag kommer aldrig att lägga mig under kniven” de var en av de övertygelser hon hade. Ju längre programmet fortskred desto längre drev hon från sin egen övertygelse.
Jag tillhör den gruppen av människor som tycker att skönhetsoperationer gör människor; fula, omännskliga, otydliga, fixerade… jo det finns säkert mycket mer – men detta tycker jag är det värsta sakerna.
Om en person som pratar inte kan röra på sin överläpp, på grund av en skönhetsoperation, så är det direkt handikappade. Om pannan är så slät och inte en rynka syns är det både svårt att uttrycka och att se uttryck; förvåning, ängsla, ilska, bekymmer m.m.
Ett av de största problemen, tycker jag, är att de människor som blir opererade får ett annat sätt att se på skönhet, vad som är fint, normalt. Det är just normen som förändras. En kvinna i den panel som skulle bedömma den kvinnliga journalist, som jag skriver om ovan ,tyckte att de förädnringar i journalistens ansike var av godo ”fint gjorda” ”inte märkes alls” ” inte var konstgjorda” ?? själv var hon opererad i ansikten och såg mycket konstig ut – överläppen stod ut, pannan var stel, huden stretade över kindknotorna.
Henns norm hade förändrats. Hon tyckte det konstlande var norm och att det var vackert.
Rynkor är vackra. Rynkor ger möjlighet till uttryck. Om vi inte ser hur andra människor utrycker sig, hur ska vi då tolka olika saker. ”jo jag är glad” säger någon men ansikten ser ledsamt ut. ”jag är bekymrad” – hur då – du uttrycker inte det.
Visst ska vi vara passionerade av våra arbeten. Vi ska bara älska att komma dit en måndagsmorgon. Hej hopp! Här är jag. Härligt med måndag!!
Det är lättare att gå till jobbet när man har ett stimulerande och intressant arbete. Man kan lägga ner mycket av sig själv då. Men man får se upp så att man inte brinner så snabbt och varmt att man brinner upp.
Många människor har upplevt att de jobbat så mycket att de gått in i väggen. Deras låga var så stark att hela själen fattade eld nu är det så känsliga för stress att minsta lilla påverkan kan var för stark. Är det för att kroppen skyddar sig..? Om man gör det igen kanske man går under? Kan kroppen hjälpa oss att överleva?
Katterna i huset hälsar på när jag läser tidningen. Möjligen är katterna våra nya läsare..? Eller inte. Jocke, en av katterna, gillar att sitta på tidningen och få lite klapp. Det är ju trevligt med sällskap. Och vi sitter sådär en stund. Men så vill jag läsa mera än Jocke och han lämnar mig och min tidning.
Det finns två saker som jag fastnar på i dagens DN. Den ena gör mig arg den andra lite eftertanksam och ledsen…
I minnesorden i en dödsruna står det – ”Så länge vi minns finns du”. Vilka bra ord. Så precist! För det just så det är, tycker jag, att så länge vi minns så finns det som gått bort. Det är starka ord. De ställer krav på de efterlevande.
Snälla låt oss slippa höra mistlurar ljuda och varna för nytt Tjernobyl.
Det andra som jag läser i DN som gör mig arg är ett svek. Ett svek av Maud Olofssson. Hon sviker många. Hon sviker när hon gör upp med sina borgerliga kollegor om kärnkraften. Hon sviker mig. Hon sviker sina väljare. De i hennes parti som just gått med och arbetat så engagerat under många år med ett aktivt kärnkraftsmotstånd blir nu väldigt vilsna. Länk till artikel i DN.
Många andra jublar, såsom kärnkraftsindustrin, borgerliga kollegor ”historisk överrenskommelse” säger en. Våga vara ledare, säger en annan. Men många är vi som tycker att detta kan innebära ett stort steg bakåt för alternativen. Vindkraft och andra förnyelsebara alternativ.
Kan makten vara så kär? Kan makten berusa till den grad att man sviker i så viktiga frågor. Hon flyger högt centerpartiledaren. Akta sig så att hon inte sveder vingarna på kärnkraftshärden. Det svider nog minst lika mycket som den kritik från vissa partidistrikt dessa dagar.
– denna överblick, foton som beskriver rollkaraktärer upptill, nedtill faktaremsan med kopplingar till andra som ”hjälpt” till i hans karriär. Å så i mitten – helbild på Johnny och en stor artikel. Toppen. KAn bara instämma i det som Maria Schottenius på sidan 4 säger – ”När papperstidningen griper in” – ang Politikens publicering av den danske sodaldatens bok. 
